Varning

Jag har inte riktigt funnit ett bra namn på detta inlägg ännu. Kanske finns det inte någon bra eller rättvis titel på detta inlägg. Jag kommer att kritisera ett par så kallade tjänstegåvor och på ett sätt känns det svårt och olustigt att behöva göra det. Samtidigt som jag känner att det är” av nöden tvingande” som det heter. Det kommer tillbaka hela tiden trots att jag försökt att lägga det bakom mig eller att släppa detta problem/dilemma. Jag väljer dock att inte namnge dessa tjänster eller personer för jag tycker att där går gränsen för vad som är rimligt. Ibland måste man eller skall göra det. Kritik mot en författare eller skribent kräver att man återger korrekta uppgifter. Här handlar det om subtila upplevelser, känslor och eller varningssignaler.

Det jag burit inom mig under en tid är hur olika så kallade ”tjänstegåvor” (utsedda av Gud eller självutnämnda) utmärker eller beter sig. Just nu kommer jag att fokusera på två sådana personer, gifta par eller för den som fördrar ordet ”tjänstegåvor”. Båda rör sig (försöker röra sig) relativt tvärkyrkligt med kontakter såväl inom Svenska Kyrkan som inom olika frikyrkor. I egenskap av talare i olika kyrkor är snarare Svenska Kyrkans lokaler undantag än regel även om dess medlemmar lyssnar eller engagerar sig i dessa tjänsters förehavande. Båda söker sig ofta till kyrkor med liten/ringa, otydlig (oklar, odefinierad) eller ingen förankring inom samfund eller rörelser. Med säkerhet så vet jag att de flesta församlingar som är knutna till Trosrörelsen inte längre välkomnar tjänsten/tjänsterna. Det är utöver dessa ett flertal andra (sedan länge) etablerade samfund eller rörelser som inte heller de välkomnar tjänsterna i fråga.

Under det senaste femtontalet åren, så har dessa nu och då korsat min väg inom olika kyrkor/församlingar. Båda tjänsterna säger sig vara kallade till Sverige och säger sig ha en stark kallelse eller ett stort hjärta för just Sverige. Sverige skall bli frälst är ett motto de ofta ropar eller talar ut. Det som jag störs lite av är det faktum att väckelse och människors frälsning mer eller mindre kommer att ske endast genom dem. Och så planeras möteskampanjer och mötesserier i olika städer utan förankring bland kyrkorna/församlingarna i den aktuella staden. Eller rättare sagt, kyrkorna/församlingarna i de olika städerna kan ansluta sig till ”deras” kampanj, inte tvärt om. Trots deras planeringar så verkar inte så mycket av det de talar eller talat om ha gått till genomförbara kampanjer, detta trots alla insamlade medel (pengar) till dessa kampanjer. Om det beror på kyrkor/församlingars motvilja att förknippas med tjänsterna eller vad det beror på kan jag inte svara på. En tes är att det endast handlar om att försörja sig till varje pris utan att behöva ”ta ett vanligt arbete” så länge det sker inom lagens råmärken även om en viss gråzon tenderar att lysa igenom. Periodvis kan det också gälla andra Skandinaviska och Europeiska länder eller Israel.

Grundläggande kan jag inte säga att det är fel eller att det är ifrågasättbart. Jag vill också Sveriges bästa. Jag vill också att människor i Sverige skall komma till tro på Jesus som Herre och Frälsare. Svensken behöver Gudomliga helande och befrielser från både det ena och det andra. Man behöver bara titta ut bland grannar eller arbetskamrater för att behoven skall synas. Tidningar och andra nyhetskanaler gör dig och mig ibland chockerad eller i alla fall smått omtumlade.  Jag vill också att Sverige skall genomsyras av ett levande och nära förhållande eller beroende av Gud. Jag har också tankar, drömmar och funderingar som gäller Europas och Israels framtid och hopp. Men…

Det som gör att ett par varningsklockor ringer varje gång jag har lyssnat till dessa predikanter har jag under en tid haft svårt att precisera. Men det börjar ta form allt mer. (Jag bör också tillägga att jag inte på något sätt har behövt specialstudera eller använda ett speciellt ”andligt förstoringsglas” när jag tittat, intresserat mig för eller studerat dessa tjänster, par eller personer, då vissa saker snarare är så uppenbara att man inte sett det av den orsaken. Det heter att ”man ser inte skogen för alla träd”). Men dessa kommer hela tiden tillbaks i mina tankar och jag har svårt att bara släppa det hela även om jag har försökt.

Den ena tjänsten (väljer att kalla paret eller personen för detta i fortsättningen) presenterar sig ofta för profetisk/profet eller som förebedjare/förbönstjänst ibland båda sakerna tillsammans. Uppträder ibland som par, men oftast var och en för sig. Böneresor, bönevandringar eller bönemanifestationer står ofta på repertoaren. Initiativet/en i sak är gott. Jag har vid några tillfällen deltagit i dylika. Oftast arrangerade av den församling jag tillhör eller tillhört. Skillnaden är då att det är vad som jag betecknar ”lokalt förankrad” och sker i en eller flera lokala församlingars regi. Endast vid ett tillfälle deltog jag i en bönevandring som arrangerats av tjänsten i fråga. Här kommer då istället en extern så kallad tjänst och arrangerar bönevandringar eller liknande. Dessutom tar denna tjänst liten eller ingen hänsyn till vad som är aktuellt för just den grupp eller församling som besöks. Det gäller alltid ”ett större” syfte än det lokala. Dessutom är tjänsten expert på att folk att tro att de är ”oandliga” om de inte lyssnar till denna internationellt väletablerade, storartade, speciella och fantastiska profet och bönetjänst.

Det som kommer till mig allt mer är att tjänsten inte smord av eller ledd av Guds Ande utan jämförelsen med schamaner eller schamanism kommer alltmer upp i min tanke. Tanken eller bilden kommer tillbaka gång på gång till mig. Dels beroende på tjänstens beteende. Dels då det alltid känns kramaktigt, regisserat, hysteriskt, frustrerande och ger en obehaglig eftersmak. Tjänsten lämnar ett svagt spår av ofrid efter sig. Jag tänker då och då på en bild av en gigantisk orm som slingrar sig runt om de personer som finns i tjänstens närhet. Man talar ibland om en ”pytonorms ande” som bland annat symboliserar kontroll och manipulation. Förrädiskt slingrar den sig runt det inte ont anande offret och börjar sakta krama både musten och livet ur sitt offer. Lite grann som när man skall ”koka en groda”. Släpper du den i hett vatten hoppar den ur grytan, men om du sakta värmer vattnet så stannar den kvar tills den är kokt.

Då och då är jag inne på tjänstens hemsida. Jag förnekar inte att den är professionellt designad, men ändå. Något med denna tjänst känns lite osunt. Vid ett tillfälle skulle en böneresa till Israel arrangeras. Under förutsättning att man anmäler sig till resan så skulle en lista (schema) skickas så att man redan ca ett år före resan kunde ”be igenom” de olika saker som man skall be över på varje specifik plats. Visserligen skall man vara ute i god tid heter det, men hur kommer man att ledas av Den Helige Ande eller om man så vill ”bönens” ande när allt är planerat mer än ett år i förväg? För mig är det något som känns främmande. Det måste inte vara fel, men känns obekvämt för undertecknad i alla fall. Länksamlingen som redovisas är inte till några av de större eller inflytelserikaste församlingarna eller samfunden/rörelserna i Sverige. Inte ens församlingar som är etablerade på orten där tjänsten är bosatt länkas eller omnämns (namnges) på hemsidan. Ett flertal länkar är till arbeten i andra länder där man endast kan bedöma kvalitén, trovärdigheten eller sundheten genom deras hemsida.

Vid ett tillfälle kom jag i kontakt (deltog) med en av tjänsten arrangerad ”bönemanifestation/vandring”. Tjänsten skulle ta upp ett offer för att finansiera det hela. Varningsklockorna ringde då hos många när det snarast var tvingande att ge/lämna ett löftesoffer. Nöjer sig inte med att hålla ett offertal utan går runt och kollar i bänkraderna så att den som inte skulle/ville ge en kontantgåva skriver under ett löftesoffer (accepterade att familjer gav som en enhet). Gav man sedan ett löftesoffer så skulle detta delas upp i tolv delar för att det skulle underlätta tjänstens ekonomiska planering. Där ringde varningsklocka nummer två den kvällen. Jag lyssnade inte heller till denna.

För mig började sedan en period på flera år av ekonomiskt helvete. Ända tills jag en dag ropade till Gud och jag hör den Helige Ande säga till mig att titta igenom mina noteringar och pärmar med räkningar. Jag gör detta och upptäcker efter en stund att mina ekonomiska problem kunde härledas till den exakta tid/datum då jag gav ett löftesoffer till denna tjänst. Jag ropade till Gud ännu en gång och svaret kom snabbt, be Mig om förlåtelse. Jag bad Gud om förlåtelse för att inte ha lyssnat till varningsklockorna som ringt och vidare att jag hade gett till tjänsten. När nästa lön kom började en process av upprättelse i min ekonomi. I dagsläget kommer jag inte ihåg om det var dagar eller någon, några veckor efter min omvändelsebön, men upprättelsen kom.

Vid ett tillfälle besöker jag en mötesserie i en kyrka där denna tjänst fungerar som talare tillsammans med den tjänst jag senare skall beskriva. Jag talar senare med ett par av församlingens äldsta och mest trofasta medlemmar. Också de tyckte att det var något som inte stämmer under konferensen. Rörigt, hysteriskt, stökigt och talarna som under konferensen kallade varandra för profeter i var och varannan mening, växlar om vid mikrofonen i vad de själva kallade för ”profetisk smörjelse” eller ”profetisk extas”. Allt under förespeglingen om att det var vad som kallades för en ”profetkonferens”. Det sammanhang i Bibeln som jag kände stämde överens med det som skedde i den konferensen hittar jag i 1:a Konungaboken 22 och i verserna 6 till 25. Profeten Sidkia och tjänstens agerande liknar varandra. Jag själv skulle hellre vilja kalla det för profetiskt dravel eller smörja om det ens gick att kalla för profetiskt.  Jag har sällan eller aldrig lämnat en kyrka så förvirrad och illa till mods som då. Ofrid är en bra beskrivning på vad jag känner på vägen hem.

Tjänsten är så vitt jag förstår inte heller knuten till någon församling (som medlemmar eller anställda), utan samlar en handfull eller två med anhängare i sitt eget hem. Dessutom så handlar det antagligen (min uppfattning) om något slags överdrivet behov av erkännande. Ungefär som om pojk/flickdrömmen om kändisskap inte gått i uppfyllelse och därför så försöker man krampaktigt pressa fram något slags kändisskap eller erkännande av exklusivitet, ett omättat behov av att stå i rampljuset. Eller är det ett utslag av lathet? Att man vet att man inte klarar av ett ”vanligt” arbete med fasta tider, krav på prestation eller konsten att underordna sig.

Detta att tjänsten inte vill eller kan underordna sig en pastor/församling är bara det en varningsklocka. Jag säger inte att det är förbjudet att inte vara medlem eller att inte delta aktivt i ett församlingsarbete. Men när en så kallad ”tjänstegåva” ser sig själv som för stor eller exklusiv att stå med i en församling då ringer nästa varningsklocka.

Den andra tjänsten uppträder oftast som ett par där de enligt ett (till synes) välregisserat agerande samarbetar för att bygga upp rätt stämning. Oavsett vem av de två som skall vara huvudtalare så brukar den andre/andra inleda predikan eller mötet med att berömma den andre/andra parten som smord och mäktigt använd av Gud. Ofta betonas hur ”profetisk”, smord samt använd den andra parten är av Gud. Den ena halvan försöker hela tiden få upp både fart och tonläge. Ofta, ofta får mötesdeltagarna att de måste engagera sig mer, be mer eller intensivare, innerligare, mer helhjärtat osv. Den andra halvan anlägger en lugnande och moderlig/faderlig ton. Jag skulle dessutom vilja jämföra tjänsten med det man brukar kalla för bil eller hästhandlare/skojare. Framför allt den halvan som spelar an på de moderlig/faderliga tongångarna. Det hysteriska mötesupplägget och tongångarna ger en viss och ibland stark olustkänsla liknande den så kallade pytonkänslan jag nämner i samband med den föregående tjänsten. Detta då tjänsten jag beskriver ofta försöker ”piska upp” stämningen till extasnivå eller som jag upplever det, en hysterisk nivå.

Denna tjänst försöker dra nytta av kombinationen av de två personligheterna. Och som jag nämnt det verkar alltid vara allt för välregisserat och välorganiserat. Då de ofta uppträder tillsammans med den föregående tjänsten så ger det samma beskrivning av hur möten upplevs eller blir. Man drar sig inte för att framhäva sin starka profetiska tjänst och smörjelse. Man talar gärna om hur Gud hela tiden sedan deras begynnande tjänst för Gud har blivit ekonomiskt välsignade. Deras offertal när de besöker olika kyrkor/församlingar lovar alltid ”guld och gröna skogar” när eller om man ger till deras tjänst eller kampanjer. Gud kommer ”alltid” att välsigna dig om du ger mycket pengar till denna tjänst, alltid och mycket. Den som tycker att man talar för mycket om pengar på Livets Ord skulle lyssna till denna tjänst innan man klagar på Livets Ord och andra trosförsamlingar. Man har haft ett visst samröre eller snarare sagt att man har velat ha ett samarbete med trosrörelsen, men har på senare år allt mer distanserat sig (kanske tvingats) bort från densamma.

Även hos denna tjänst kommer tanken till mig att det är ett pojk/flickdrömmar om kändisskap och rampljus som inte blivit uppfyllda, då måste man ”pressa” fram denna typ av bekräftelse. I båda fallen kan det också vara så att dessa ”var” eller ”blev” kallade av Gud, men när man inte erkänns som ”guds gåva till mänskligheten” och de stora plattformarna, talarstolarna och kyrkorna inte erkänner dessa tjänsters storhet (inbillad), då måste man ta till drastiska metoder.

Jag är medveten om att detta inlägg blev längre än jag tänkt. Detta trots att jag hade fler saker jag skulle vilja ta med. Jag bryter därför medvetet min varning eller kritik av dessa tjänster här oavsett om det upplevs som rumphugget eller ofullständigt.

Försöker jag slå ner modet på den som känner sig kallad till förbönstjänst eller som tror sig vara kallad till profetisk tjänst. Min förhoppning är den motsatta. 1:a Korintierbrevet 12 talar om profetens tjänst eller profetians gåva I FÖRSAMLINGEN. Som förebedjare kan man dessutom fungera i vardagen under sina stunder av ensamhet. Någon kanske vill sitta hemma, någon tar en promenad med hunden, någon har bilen som bönekammare. Förebedjaren kan alltid hitta en plats i såväl församlingsgemenskapen som i ensamheten att fungera. Profetisk tjänst kräver alltid någon slags samling, allt från en till tusentals personer. Om inte så blir hunden eller soffkuddarna ”sönderprofeterade” och den som profetian gäller får aldrig ta del av den. Jag upplever själv att Gud har lagt bön och förbön speciellt på mitt hjärta eller om man så vill ”kallat mig” att vara en förebedjare. Men därifrån är steget långt för mig att ”blåsa i trumpet” och att se mig själv som något av det mest fantastiska som hänt de senaste tio, tjugo eller hundra åren inom svensk kristenhet.

Gud Välsigne Dig, Gideon.